Ja jösses, vad har varit bäst i läsväg i år?

Om jag börjar i ljudböckernas värld och scrollar igenom min lista i Storytels app med avslutade böcker under 2015, så tycker jag att Anna Lihammers Än skyddar natten är den som jag gärna lyfter fram. Hennes hittills två deckare om 1930-talets Sverige är verkligen läs- och lyssningsvärda, och jag vet att det börjar bli en klyscha, men det är skrämmande att se hur så mycket av de samhällsströmningar som växte på 30-talet åter är på frammarsch.

Läsning så. Här blir det svårare, för jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många böcker som getts ut under 2015, jag är ju som jag tidigare nämnt exempelvis för tillfället inne i en Vilhelm Moberg-period. Men en bok jag fastnade för i våras var Brent Schlenders och Rick Tetzelis Becoming Steve Jobs, en biografi om Applegrundaren som tecknar ett delvis annorlunda porträtt av Apples grundare än Walter Isaacson gjorde i den officiella biografin. Boken gavs för några veckor sedan ut i svensk översättning på Modernista med titeln Att bli Steve Jobs, och som av en slump publicerar Västerbottens-Kuriren min recension av denna bok just i dag. Texten ligger dock bakom betalvägg, men jag har även sålt recensionen i något kortad version till UNT, lovar att lägga ut länk till deras öppna webb så fort de publicerar den. Recensionen tar sig till delar formen av en jämförelse med Isaacsons biografi från 2011 och vad som är respektive boks styrkor och svagheter, och nedanstående korta klipp från min text kan väl tjänstgöra som illustration av detta.

En skillnad anas redan i böckernas titlar. Isaacsons “Steve Jobs” var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men “Att bli Steve Jobs” är en berättelse som mycket tydligare försöker visa varför den Steve Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Eftersom jag så sent som i går uttryckte tvivel gällande huruvida jag kommer att bli klar med någon roman ens under nästa år, känns det meningslöst att skriva att jag ser fram emot att läsa min egen bok då.

Men vad jag faktiskt ser fram emot är att låta den här bloggen (som nästa år fyller tio år!) ha en fortsatt naturlig del av mitt liv. Sent i går kväll kom årets statistikmejl från Jetpack där året i bloggen summerades, och även om jag hittills bara lyckats publicera 190 inlägg under 2015 vilket är den lägsta siffran någonsin, så hade antalet totala besökare trots detta ökat med 10 procent. Rykten som gör gällande att bloggen är död är alltså kraftigt överskattade.

Jag bloggade ju för ett år sedan om de senaste årens mest populära inlägg, och även i år går det att se en tydlig trend i att bokbranschtekniska inlägg i allmänhet och dem om Adlibris Letto i synnerhet fortsätter dra folk.

Det här är årets tio mest lästa inlägg i bloggen:

1. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
2. Adlibris lanserar Letto Frontlight (december 2014)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
5. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
6. Test: Adlibris Mondo (september 2013)
7. Författande är bara ren matematik (november 2008)
8. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
9. Barnen och skärmen kontra papperet (april 2015)
10. Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring? (augusti 2015)

Adlibrisdominansen skrev jag om redan i statistikinlägget för 2014 så det tänker jag inte orda mer om – många googlar helt enkelt om information och synpunkter på Letto-plattorna – men även i övrigt är det tydligt att det är tester och allmänt skrivande om olika tjänster med litteraturkoppling som lockar, plus det sju år gamla inlägget om hur man räknar ut hur många tecken det går på en normal boksida, något aspirerande författare alltid lär komma att fundera över. Att inlägget om barn och skärmar samt det jag skrev om Millennium och gravplundringen drog folk är inte heller förvånande.

Så summa summarum – fortsätt komma hit även nästa år! Jag lovar att vara här.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.

Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.

Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.

Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.

För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?

Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.

Svensk Bokhandel skriver i dag att Adlibris lägger ner abonnemangsdelen för ljudböcker på deras digitala plattform Mondo. Adlibris vd Johan Kleberg kommenterar nedsläckningen så här till tidningen: “Ska man satsa på en prenumerationstjänst bör man göra det 100 procent dedikerat. Storytel fokuserar på en sak och är jätteduktiga på den. De har säkert 95 procent av marknaden.”

Tanken är att de prenumeranter som trots allt finns ska slussas över till Bonniers kommande ljud- och e-bokstjänst Bookbeat, som än så länge befinner sig i stängd beta.

Svensk Bokhandel skriver i sin rubrik att Adlibris lägger ner Mondo, men att nätbokhandeln planerar att stänga hela plattformen Mondo, som förutom abonnemangstjänsten för ljudböcker även inbegriper styckeförsäljning av ljud- och e-böcker, hittar jag ingen bäring för i texten, snarare verkar Adlibris göra sig av med abonnemangen för att kunna satsa hundraprocentigt på resten av den digitala butiken.. UPPDATERING: SvB har nu ändrat rubriken till den mer korrekta Adlibris skrotar sin prenumerationstjänst.

Att Mondos abonnemangstjänst försvinner är egentligen inte särskilt förvånande. Bonniers har haft stora problem med att få sina ljudbokstjänster att lyfta, något jag skrev om senast i höstas, och när de nu snickrar på den nya tjänsten Bookbeat som verkar bli en rak Storytelutmanare är det så klart smartare att lägga allt fokus där. Jag ser mycket fram emot att testa den när det blir dags.

——

Intressant för den delen att Johan Kleberg i intervjun med SvB fortsätter sitt korståg mot höga priser på digitala böcker. Han stack ut hakan rejält förra våren när han sa att nya e-böcker inte bör kosta mer än 99 kronor, och nu upprepar han den siffran när det gäller styckeförsäljning av ljudböcker: “Vi anser att en nyhet inom digitalt ljud inte ska kosta mer än 99 kronor för kunden.”

Grottar i dag ner mig i nya svenska streamingsatsningen SF Kids Play på mitt andra näthem TVdags. Bra ambitioner, men utbudsmässigt långt efter större aktörer som Netflix, Viaplay och Barnkanalen. Men Astrid Lindgren smäller ju alltid högt, åtminstone hos föräldrar.

Hade förhoppningar om att vara extremt produktiv i dag, mitt arbetsschema kräver det just nu. Men ack ack ack, eftermiddagen måste verkligen bli något i hästväg om den förhoppningen ska kunna infrias.

Den utmärkta teknikjournalisten Anders Thoresson har bestämt sig för att göra något mer av årets Blogg 100-utmaning än att bara ta sig igenom den (så som jag gör alltså) – han skriver varje dag ett läsvärt inlägg om hur vi kan bli datorsmartare:

Jag har en hel del tips vad gäller e-post, att göra-listor, omvärldsbevakning och annat att dela med mig av. Jag började med att titta igenom min idélista och hittar massor av program och tjänster som är för smala att skriva artiklar om men absolut värda att dela med mig av i bloggform. Jag la till de grundläggande saker jag tar upp i mina föreläsningar och gärna sprider till fler. Hittade några halvfärdiga bloggutkast som också tangerar det här. Och snart hade jag 74 rubrikutkast klara.

Det kommer bli tips om små appar som löser ett enda problem, längre texter om hur en ska få ordning på både e-post och uppgiftslistor, resonemang om hur du ska tänka när du väljer molntjänster och mycket annat.

Hittills har han bland annat hunnit skriva om hur man beter sig för att få mindre mängd e-post, hur man får en stabil grund för sitt digitala liv samt poängen med att jobba med öppna dokumentformat.

Orkar man inte gå in på hans blogg och läsa varje dag har han ett mycket praktiskt nyhetsbrev som ger dagliga utskick av inläggen (ett bra sätt att inte minska sin mängd e-post, med andra ord).

Jag har tidigare skrivit en del om hur illa Telia skött utbyggnaden av mobilnätet i östra halvan av Kiruna kommun (det vill säga den del där huvudorten Kiruna och huvudleden E10:an inte ligger), bland annat i inläggen En av den sista procenten enligt Telia och Drabbad av 4G-brist i fjol.

I höstas kom dock nya master upp här i regionen, såväl inne i Vittangi samt en del andra mindre byar och på en del övriga strategiskt bra ställen, med resultatet att vi nu surfar med rätt bra 4G-hastighet även i stugan i Rovasuando, där det tidigare varit blott tre ploppar Edge på sin höjd. Mätte just via Bredbandskollen inuti stugan, och nådde 19,6 Mbit/s nedströms och 14,3 uppströms. Kanske inte raketfart, men tveklöst helt okej.

Jag lyfter på huven och tittar lite snabbt i min statistik för den här bloggen hos Statcounter.

• Cirka 58 procent av er läser det här från en mobiltelefon eller surfplatta, 42 procent från en traditionell dator.

• Av er på mobil eller surfplatta använder 72 procent en produkt från Apple, 13 en från Samsung, 9 en från Sony och därefter är det spridda tillverkare för de resterande 6 procenten.

• Ni med dator surfar till 30 procent med Chrome följt av mer eller mindre dött lopp mellan övriga stora webbläsare – 23 procent Safari, 22 procent Firefox och 21 procent Internet Explorer. Övriga 4 procent består av Windows 10-webbläsaren Edge och “others”.

Jag drömmer ju ständigt om det allt lättare datorlivet. Inte för att jag i nuläget har några egentliga behov av det då jag i regel jobbar hemifrån (även om just detta skrivs på hamburgerhaket Frasses i Kiruna där jag inväntar att det ska bli dags att åka och hämta upp Johanna från kvällståget från Luleå), men för att … ja, tanken på att jag någon gång åter ska bli en mobil caféskrivare alltid ligger där latent inom mig.

Senast jag tog upp det här ämnet var i juni i fjol då jag hade ett par skrivardagar i Narvik och hjälpt av en iPad Air 2 och Logitechs externa tangentbort Keys-to-go kom ner i den smått osannolika totalvikten 624 gram.

Detta är mig veterligen svårslaget lågt för en iPad av standardstorlek på 9,7 tum (med en mini går det så klart att komma ner ytterligare i vikt), men Keys-to-go har en del nackdelar, där den främsta är att tangentbordet är i princip stumt.

Apples egna Smart Keyboard, som förra veckan släpptes till den nya och mindre iPad Pro på 9,7 tum (och alltså efterträder iPad Air 2 som flaggskeppsmodell i iPadens ursprungsstorlek), har dock riktiga tangenter som fjädrar vid nedtryck, och enligt Jason Snell, forne chefredaktören för amerikanska Macworld som nu driver egna sajten Six Colors, väger detta tangentbord 225 gram, vilket tillsammans med iPad Pron landar på 665 gram. Tangentbordet som sådant har Snell recenserat här.

Alltså inget nytt rekord, men kanske det mest lockande alternativet hittills i praktiken. Synd bara att det skulle kräva inköp av en ny iPad som jag i övrigt verkligen inte har något behov av.

Så jag drömmer vidare.

Jag skrev en kommenterande text på TVdags om det här med att musikstreamingtjänster som Spotify och Apple Music nu börjar doppa tårna på film- och tv-området. Irriterande att de inte kan förbli vid sin läst, men kanske också de första stegen mot en “one shop to rule them all”-framtid.

Någon gång nästa vecka ska nästa generations Kindle presenteras, meddelade Amazons vd Jeff Bezos häromdagen. Enligt The Verge, som i sin tur citerar Wall Street Journal bakom betalvägg, blir den nya läsplattan tunnare än tidigare upplagor, tack vare att en del av batterikapaciteten ska sitta i ett medföljande avtagbart skal, som också fungerar som stötskydd.

Jag får medge att jag alltid funnit batteritiden i e-bläckläsare som Kindle eller Adlibris Letto rätt överdrivna, och skulle utan tvekan föredra en läsare med bara en eller två veckors batteritid om det innebar en betydligt lättare pjäs, jämfört med de månadslånga batteritider de ståtar med i dag.

För att på allvar överväga ett köp av en Kindle dock, vill jag se Bezos införa ePub-stöd. Ja, jag vet att det är enkelt att göra bra konverteringar med allehanda olika verktyg, men det är mer själva grejen – att den dominerande läsplattan i världen inte klarar att läsa filer i det officiella standardformatet för e-böcker bara för att Amazon vill sälja fler böcker i sitt eget slutna format i sin egen butik är rent ut sagt småaktigt.

Ryktena jag skrev om häromdagen gällande den nya läsplattan Kindle Oasis var sanna, i dag presenterade Amazon plattan för världen. 131 gram lätt, upp till 20 månaders batteritid med fodralet på (med vilket vikten dock ökar till rätt tunga 234 gram) och en för läsplattor rätt ovanlig och asymmetrisk form – om än praktisk vid läsning, skulle jag tro. Min önskan om kortare batteritid i utbyte mot en lättare platta visade sig därtill stämma – utan fodral sägs Oasis batteri bara klara två veckors normal användning, jämfört med cirka en månad för tidigare modeller.

En sak förvånade dock: Priset på 289 dollar, vilket blir cirka 2400 kronor på svenska. Detta räcker dock tyvärr inte i praktiken, Amazon skeppar inte sina Kindleläsare till Sverige från den amerikanska butiken, utan man får beställa från tyska eller brittiska Amazon. Från Amazon.de blir priset till Sverige 304 euro, vilket är 2800 kronor enligt rådande dagskurs. Med tanke på att deras standardläsare Kindle Paperwhite kan köpas för 120 euro (1100 kronor), är väl den enda kommentaren:

Yikes!

Och den där drömmen jag hade om att Amazon äntligen skulle tillåta ePub – bara att fortsätta drömma.

Sedan jag vid förra årsskiftet slutade skriva krönikor om nätet, prylar och teknik å TT:s vägnar som publicerades i ett antal landsortstidningar varje vecka, har jag närt en tanke om att på något sätt starta upp en bloggliknande sajt om ungefär samma ämnen, kanske med fokus på familjeinriktad teknik – något som så klart i verkligheten inte har hunnits med.

I dag upptäckte jag dock – något sent – att Eva Wieselgren som länge skrivit om prylar och teknik för Göteborgs-Posten sedan i höstas gör ungefär det jag hade i åtanke, hon har startat teknikbloggen Damernas Databyrå, där hon på ett brett men initierat sätt skriver om konsumentelektronik. Den åkte direkt in i RSS-läsaren. Senaste inlägget kan vara extra intressant för alla skribenter där ute, då hon går igenom nyttiga appar för journalister.

PS. Om det finns någon därute som känner att de vill kasta pengar på mig så att jag kan starta en sajt om konsumentelektronik med fokus på familjerelaterade produkter och tjänster – var då inte blyga. DS.

Så jag bytte för den delen ner mig i storlek i telefon.

Jag köpte aldrig någon iPhone 6 när de kom hösten 2014, höll i min 5S ett år till, men kände i fjol att det var dags att ta steget, och köpte en guldfärgad 6S. Och jag vantrivdes egentligen från dag ett.

Visst fanns det fördelar med den större skärmstorleken. Men telefonen låg inte bra i min hand och det var inte bekvämt att skriva på den med en hand vilket jag ofta måste göra, då minst en hand stora delar av dygnet används åt att serva något av våra barn. Dessutom fann jag de rundade kanterna på iPhone 6S som ett misstag. Mm, mysigt med mjuk design, men ack så slipprig, aldrig har jag väl tappat en telefon så ofta som efter höstens köp.

För nej, ett skal skulle jag aldrig sätta på min telefon för det dagliga användandet, jag vill att den ska få andas och leva. Och vad är poängen med att köpa en snygg produkt om den ska tryckas in i ett hölje så att den inte syns?

Jag och iPhone 6S var helt enkelt inte kompisar.

När beskedet tidigare i våras kom att Apple skulle släppa iPhone SE tvekade jag aldrig. En telefon baserad på samma teknik som i 6S när det kom till kamera och processor men med den form företaget hittade rätt med redan år 2012 när iPhone 5 kom. Perfekt storlek och vikt, rejäla kanter som möjliggör att telefonen kan stå upprätt och möjlighet att nå hela skärmen med en hand.

De första dagarna medger jag att det kändes konstigt, skärmen på blott 4 tum kändes lite leksaksaktig. Men efter fyra, kanske fem dagar hade jag helt glömt det, och när jag nu en månad senare ser Johannas iPhone 6S ligga på soffbordet är min spontana tanke alltid men gud vad stor den är.

Det enda jag tycker är lite trist är att mindre text ryms på skärmen när jag läser e-böcker, men bortsett från det är jag otroligt nöjd.

Jag verkar heller inte vara den enda som längtat efter en mindre, ny telefon. Trots att det gått två månader sedan försäljningsstarten anger i dag Apple 2-3 veckors leveranstid vid beställningar på Apple Store.

Att ingen av de andra telefontillverkarna erbjuder en flaggskeppsmobil i fyratumssegmentet är för mig en gåta.

Fin text hos Fredrik i dag om det perfekta surfmyset, något som det blir alldeles för lite av i dessa smartphonetider, för jo, en riktig surfmyssession kräver datorer, inte surfplattor eller mobiler. Fredrik exemplifierar med tre bilder från mitt och Johannas besök hos honom när han bodde i San Francisco 2009, kanske peak surfmys för oss alla, Fredrik surfade så hårt på sin Macbook att den gick sönder (det kan ha varit ett utspillt glas Diet Coke involverat också) och han tvingades införskaffa en mini-PC på Walmart, något jag uppmärksammade i ett med tiden smått legendariskt videoklipp, vars epilog jag fortfarande skrattar så jag gråter av:

En dagstur till Det Riktiga Amerika from Daniel Åberg on Vimeo.

Jag noterar för övrigt att jag på en av bilderna hos Fredrik – som rent juridiskt torde vara min eftersom det är jag som håller i kameran och jag därför utan samvetskval klipper in nedan – verkar läsa en artikel i Arbetarbladet om att Gefle IF vid tiden för bilden låg fyra i Allsvenskan.

Kan vara värt att ha som ett ljust minne denna svarta fotbollssommar när GIF ligger stadigt parkerat i nedersta botten av tabellen.

Sveriges Radios Kulturnytt berättar i dag att Adlibris nu börjat rulla igång de åtgärder de aviserade i våras gällande fusket hos Boktipset, som branschsajten Boktugg var först med att avslöja. och som jag själv kommenterade i ett par inlägg.

Det Adlibris enligt Kulturnytt gjort är att de dels kräver att mejladressen som anges när man skapar konto måste verifieras, samt att de säger sig rent generellt ha en ökad redaktionell närvaro på tjänsten, den ska alltså inte lämnas vind för våg vilket tidigare varit känslan utan man ska vara vaksam gällande misstänkt aktivitet.

Min spontana reaktion till detta måste tyvärr bli – öhm, är det allt? Verifiering av mejladress är något som är standard sedan hiskeligt många år på i princip alla sajter man kan registrera konto på, och knappast ett sätt att stoppa falska användare. Det är hur enkelt som helst att registrera en ny mejladress i antaget namn hos en mejlleverantör, sajna upp sig hos Boktipset med sin nya mejladress, klicka på verifieringslänken som dyker upp i mejlkorgen och sedan aldrig fundera över den där mejladressen igen, något jag själv nyss provade genom att skapa kontoprofilen Testar Testarson med en nypåhittad mejladress.

Kanske är det den andra delen – personalnärvaron – som är det viktiga, det får tiden utvisa. Hoppas bara att personalen kommer att få lägga lite tid på att fixa eget innehåll också och inte bara agera rastvakter, för att som nu på förstasidan ha en Boktipset tipsar-puff från 10 februari 2015 samt redaktionellt tipsa om böckerna Da Vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Populärmusik från Vittula samt Ondskan under vinjetten Missa inte! känns sådär nytt och fräscht.

Jösses vad jag är trött på den medie- och tyckarlogik som de senaste dagarna gjort precis allt i deras makt för att mansplaina hur bisarrt uselt Apple är som företag, och hur extremt hårt deras nya undermåliga produkter kommer att floppa.

Missförstå mig inte. Produkterna de visade upp i onsdags kväll kan mycket väl visa sig vara besvikelser. Men om detta vet vi i praktiken ännu inget. För ingen av dessa experter som uttalat sig i svenska medier och på Twitter sedan i onsdags kväll (eller det senaste halvåret, ärligt talat) har ens hållit någon av de här prylarna i sin hand, utan baserar sina åsikter enbart på vad de (eventuellt) såg när företaget livestreamade ut sin presentation, och på de hands on-omdömen som ett fåtal teknikskribenter som var på plats i San Francisco hetsade ut – omdömen som bygger på att de tillåtits hålla i produkten i någon minut i ett trångt pressrum där folk står på kö för sin tur, omdömen som i nittio procent av fallen dessutom medvetet spetsas till för att generera trafik.

På Dagens Nyheter toppade man sajten med den bredbenta klickraketrubriken Därför vill du inte köpa iPhone 7 – så fort presseventet var slut. På Twitter ondgjorde sig Emanuel Karlsten till sina 35000 följare till tonerna av ett antal utropstecken att de nya trådlösa lurar som Apple presenterade bara fungerade med en enda telefon, när de i verkligheten går att para samman med varje bluetoothpryl på jordklotet. Någon ansats att ändra eller göra en rättelse när felaktigheten påtalades från flera håll kom aldrig.

För vem bryr sig, det känns ju bra att berätta hur hopplöst girigt och elakt företaget i fråga är.

Ska jag själv köpa en ny telefon? Troligen inte, jag är nöjd med den lilla iPhone SE jag köpte i våras, även om jag verkar ha fått ett måndagsexemplar gällande batteriet och ligger i förhandlingar med Apples supportavdelning gällande huruvida jag ska få en ny telefon eller inte. Däremot är jag seriöst nyfiken på de trådlösa lurarna, som trots att “experterna” hånat dem såväl gällande pris, batteritid och utförande i verkligheten ter sig mycket konkurrenskraftiga på alla fronter, och som förhoppningsvis rent användarmässigt är överlägsna de trådlösa (och i ärlighetens namn rätt mediokra) Jabra Sport-lurar jag sedan ett par år använder.

Men jag väntar tills någon verkligen testat samt kunnigt recenserat dem innan jag bestämmer mig.

Men hör ni, i dag är det ju 15 år sedan iPoden föddes! Så här skrev jag för fem år sedan, när den ikoniska spelaren fyllde tio.

En av frågorna jag ställer i tioårstexten – om den kommer att leva om ytterligare ett decennium – får väl sägas vara fortsatt tveksamt, även om jag inte håller det för otroligt med tanke på att de nu fem år senare har kvar iPhone Touch, iPod Nano och iPod Shuffle i sitt utbud, om än på en något undanskymd plats på sajten.

Den sista utgången i texten lyder så här:

Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Detta är ju i princip en beskrivning av Apple Watch Series 2 som släpptes tidigare i höst, som därtill kommit i en särskild Nike-version. Får dock erkänna att jag inte köpt någon sådan än, med två kids här hemma har jag inte riktigt sinnesro att sticka iväg en timme utan att kunna nås.

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Uppstartsbilden man älskar att få på kvällen när man för en gångs skull frångått sina rutiner och jobbat med en fil hela dagen som INTE ligger i Dropboxmappen utan endast lokalt på hårddisken…

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@_danielaberg) Nov 2, 2016 kl. 11:16 PDT

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.

Intressant bedrägeri som Boktugg och Sydsvenskan skriver om i dag – ett litet familjeförlag i Skåne har satt i system att låna sina egna e-böcker i stora mängder för att komma åt e-boksersättningen som biblioteken betalar ut. E-bokslån är extremt mycket mer lukrativa för förlagen än traditionella pappersbokslån, och här har det rört sig om 30 kronor per lån som biblioteken betalat ut, varav den största delen gått direkt tillbaka till förlaget (en mindre del har hamnat hos distributören Axiell Media, som Elib bytt namn till sedan en tid tillbaka).

Flera bibliotek i Skåne har nu helt stoppat utlåningen av e-böcker, för att få kontroll över situationen.

Jag sitter alldeles för djupt nere i min Virus-deadline för att skriva någon långrandig analys, men oavsett vad man anser om e-böcker som sådana är det tydligt att vi fortfarande är långt ifrån att hitta en vettig lösning på hur man ska hantera det i grunden omöjliga att låna ut digitala filer.